lördag, mars 31, 2007

Gandhis fyra råd till kristna

På den intressanta bloggen Jord i skärningspunkten finns några råd från Gandhi till kristna!

fredag, mars 16, 2007

Jesaja och Gandhi

Hm, det tycks som Jesaja tänker som Gandhi. Rätten kopplas inte till nationalstaten eller överheten utan till medmänniskornas ingripande.

Herren såg med misshag

att det inte fanns någon rätt.

Han såg att ingen trädde fram

och häpnade över att ingen ingrep.

Jesaja 59:15-16

Ickevåldslöfte utvecklat av Jona House

Här är ett intressant ickevåldslöfte som Susan Crane som bor i Jona House tog för ett par år sedan. Kanske kan vi diskutera och vidareutveckla liknande löften i plogbillsrörelsen i Sverige.

Vows Taken By Susan Crane On November 16, 2004

Vows for following the nonviolent Jesus while living in a warmaking state:

Recognizing the violence in my own heart, yet trusting in the goodness and mercy of God, I vow to practice the nonviolence of Jesus who taught us in the Sermon on the Mount:

Blessed are the peacemakers, for they shall be called the sons and daughters of God... You have learned how it was said, "You must love your neighbor and hate your enemy, " but I say to you, "Love your enemies, and pray for those who persecute you. In this way, you will be daughters and sons of your creator in heaven."

Before God the Creator and the Sanctifying Spirit, I vow to carry out in my life the love and example of Jesus

• by living, working and resisting in communion with others, by living conscientiously and simply so that I do not deprive others of the means to live; by exercising stewardship, by standing against the violence of consumerism, by a commitment to grow in the spirit of gratitude.

• by striving for peace within myself and seeking to be a peacemaker in my daily life; by striving to love others with a faithful and chaste love, developing just relationships through truthfulness, dialogue, mutuality, tenderness, and intimacy.

• by persevering in nonviolence of tongue and heart; by listening to God as God speaks through other people, creation and events and by growing in a spirit of mutual collaboration.

• by actively resisting evil and working nonviolently to abolish war and the causes of war from my own heart and from the face of the earth; by accepting suffering in the struggle for justice and peace instead of inflicting it; by refusing to retaliate in the face of provocation and violence; by a life of daily, intimate, contemplative prayer with the God of peace; by locating my life near, with and among the victims of imperial power, either by sharing food, shelter and clothing with the poor or by living with them in jail or in some comparable way.

God, I trust in your sustaining love and believe that just as you gave me the grace and desire to offer this, so you will also bestow abundant grace to fulfill it.

Recension av Förrädare av Hans Lagerberg

Landsförrädare kallade P P Waldenström de missionsförbundare som föreslog att samfundet skulle förespråka militär avrustning. Under slutet av Waldenström-epoken, och i slutet av första världskriget, lyckades dock dessa landsförrädare få generalkonferensen att protestera mot krigsförberedelser och upprustning. Men bara några år tidigare hade generalkonferensen uttalat sitt stöd för kung Oscar II och tagit avstånd från norges unionsbrott. Waldenström ifrågasatte fribaptisternas och pacifisternas lojaliteter mot nationen och kungamakten. Här kan vi ana att förrädare är nära kopplat till begrepp som lojalitet och underordning.

Hans Lagerberg har efter fem års efterforskning skrivit en intressant bok om förrädare i historien (Förrädare, Ordfront 2000). Här berättar han de klassiska berättelserna om Judas, Quisling och Brutus.

Men vi får också höra hur 2600 österbottniska bönder tvångsvärvas för Karl XII krig men att bara 700 inställer sig. Och när socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1916, manade sina riksdagspolitiker ”icke en man, icke ett öre åt militarismen” så skriker både moderspartiet och de stora tidningarna; landsförrädare!

Lagerbergs bok blir bäst när han fördjupar sina berättelser och låter förrädarna få utrymme. Mellan gestaltningarna kan texten ibland tyngas av exempel och fragmentariska berättelser.

Boken handlar främst om förrädarna i vår historia. Men om man fick önska sig en fortsättning så skulle det vara en utredning förräderiets funktion i vårt samhälle. Det finns ingen som säger, ”hej, jag ska bli en svikare när jag blir stor”. Förrädari är en stämpel som gruppen eller samhället sätter på en individ eller grupp. Ibland kan man i boken få för sig att de enskilda förrädarna genom enkla val skapar sig en karriär som svikare. Men i andra passager visas tydligt hur avvikare, rebeller, befriare bekämpas och stämplas som förrädare.

De historiska berättelserna varvas både med personliga bekännelser och intressanta teorier. En fortsättning skulle dock behövas för att systematisera och kritisk granska alla teorierna om förräderi. Även om författaren medvetet valt berättandet snarare än teoretiserandet så kan man som läsare irritera sig på påståenden som inte underbyggs. Konfliktfyllda grupper som religiösa eller anarkister buntas ibland ihop och ses som något enhetligt och väldefinierat. Trots detta har boken mycket att lära.

Hans Lagerberg ger oss med sin bok en grundläggande lärdom: Förräderiet är något tvetydigt, något som kan vara högst förkastligt men som också kan vara nödvändigt för att motverka sekterism och totalitarism. Författaren har en bakgrund inom Sveriges Kommunistiska Parti och han visar naket hur sektvänstern stämplade de som inte underordna sig partiet eller läran, som klassförrädare.

Boken tvingar oss som baptister, frälsningssoldater eller missionförbundare att reflektera över vad som skulle vara förräderi mot våra samfund eller mot den kristna läran, samtidigt som man kan undra var dagens sunda förrädare håller hus. Hur bryter vi sekterism och underordning inom kyrkan?

Vad ska vi med kyrkan till?

Makt eller befrielse

Artikel för Trots allt december 2005

I fredags köpte jag några saker i Hammarkullekyrkans Rättvis Handel. Jag stirrade på alla varor som låg utlagda på det bruna träbordet och insåg att här förverkligades en ny solidarisk världsordning.

När Hammarkullens kyrkor säljer rättvisa produkter inkarnerar kyrkorna ett helt nytt ekonomiskt system. Målet uppnås. Eller som Gandhi skulle uttrycka det: Målet är medlet, rättvis handel leder till rättvis handel.

Ibland frestas vi i kyrkan att tolka om rättvis handel till en privat individuell frigörelse från beroende och konsumism. Då hamnar kooperativen i tredje världen inte längre i centrum utan vårt eget individuella rättfärdiggörande. Fattiga och förtrycktas behov ersätts med att vara duktig. Det bibliska budskapet om befrielse från härskare och förtryck neutraliseras om kyrkan gör om befrielsen till individuell frigörelse eller personlig utveckling.

Här har jag behövt hjälp av en indier för att förstå kyrkans roll: Gandhi blev ofta mer upprörd över pacifismen än våldet. Pacifismen inriktade sig, enligt honom, på att genom värnplikts- och militärskattevägran undvika att själv delta i krig eller våld. Pacifismen blev då ett självrättfärdigande. Till skillnad mot pacifismen betonar ickevåldet att det är nödvändigt att söka upp våldet och ingripa. Ickevåldet tar bort bindestrecket i icke-våld, distansen mellan icke och våld. Ingen kyrka eller gemenskap är utanför våldet. Som Annika Spalde och Pelle Strindlund skriver i sin bok I Vänliga Rebellers Sällskap: Ickevåld är konfrontation kombinerat med ömhet.

Det blir missvisande att påstå att kyrkan bara är en kyrka för befrielse eller enbart ett opium för folket. Den får motsägelsefulla funktioner. Samtidigt som den korrumperas av makten öppnar den upp möjligheten till motstånd.

Utifrån mina egna erfarenheter från Lövgärdet och Hammarkullen där jag bor, och mitt deltagande i två lokala Missionskyrkor samt även Svenska kyrkan, vill jag fundera kring kyrkans funktion för makten. Vad får lydnad, nationalism och lönearbete för roll i kyrkan? Och hur skapar vi utrymme för befrielse?

Kyrkan och nationalreligionen

Under kyrkkaffet hemma i Hammarkullen pratade jag med en besökare som bor granne med mig. Hon menade att det var skönt att Missionskyrkan fick vara en oas för svenskar, och hon tyckte det var viktigt att gudstjänsten bevarade den gamla svenska traditionen.

I vissa gudstjänster utförde vår lokala missionskyrka nationalreligiösa riter. Gudstjänstdeltagarna reste sig för flaggan som man i katolska eller Svenska kyrkan reser sig när prästen bär in korset. Utvalda från scoutkåren hedrade flaggan genom att hälsa på den som om den vore en varelse. Under väckelsekonferenser här i Göteborg har man ibland satt upp en gigantisk flagga bakom altaret där korset annars brukar hänga.

Nationalstaten införlivas som religion i gudstjänstlivet.

1762 lanserar Rousseau begreppet civil religion för att beskriva hur staten skapade ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar. Nationen blir en egen religion.

Religionsociologins klassiker Émile Durkheim definierar religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap” (Religious Life, 1917). Med Rousseau och Durkheim får vi möjlighet att förstå hur nationalism övergår till religion. De senaste åren har vi sett hur tillväxt alltmer blir ett trossystem. Och framför teven känner vi hur krig framkallar religiös karisma.

Med Durkheims glasögon upptäcker jag dessutom hur ”mina” lokala kyrkor lockas till att bli blandreligioner. Inom kyrkan konkurrerar härskarreligioner med kristen befrielse.

Kyrkan där jag är medlem, Svenska Missionskyrkan, har i sitt namn placerat nationalreligionen före den kristna uppgiften. Samma symboliska prioritering har Svenska kyrkan gjort. I Angered och Göteborg hamnar då de ”svenska” kyrkorna som en av de etniskt konstruerade kyrkorna, jämte engelska, syriska och jugoslaviska kyrkor. Hur förvandlades nationen till grunden för församlingen?

Det är alltså inte så att Svenska kyrkan äntligen frikopplats från staten. Flera av ”frikyrkorna” och Svenska kyrkan tar på sig uppgiften att genom riter och symboler återskapa en sönderfallande nationalstat.

Lönearbete som gud

I bibeln betyder tro tillit. Att tro på är att ha tillit till. Gud är, enligt Luther, den eller det man sätter sin tillit till. Jesus nämner pengar (mammon) som en gud, alltså något vi kan ha tillit till.

Själv tror jag pengar blev en gud i större utsträckning på Jesu tid och under feodalismen. Då var pengasamlandet en central motor i ekonomin. Under kapitalismens framväxt blir motorn istället vinst, återinvesteringar och tillväxt. De reformerta och lutherska kyrkornas betonande av arbetsplikten får en viktig funktion i denna omsvängning.

Vi ser då två nya religioner växa fram: en folklig och en för eliten. I den folkliga religionen blir tilliten till lönearbete, plikt och lydnad centrala dogmer. Hos eliten är religionen snarare tillväxt och framgång.

I de lokala kyrkorna jag deltar i, handlar syndabekännelser och predikningar ibland om att man är värdefull trots att man inte klarar av den ökande stressen i arbetet. Kyrkan försöker försona lönearbetets krav på lydnad med stressen som uppstår av att lönearbetet blir gudomligt: Lönearbetet förvandlas till ett absolut väsen som lyckas uppnå högre lojalitet än våra medmänniskor som kräver befrielse och solidaritet Ibland får jag rysningar när jag hör mig själv säga: ”Nej, då kan jag inte. Jag jobbar”. Vadå kan? Förmodligen är lögnen främst riktad till mig själv. Jag gör ett val, jag prioriterar. Jag är ingen slav som andra äger. Men jag vill slippa att känna ansvar för mina handlingar och förvandlar lönearbetet till något absolut, och därmed uppfattar jag det inte längre som mitt val.

Så fort maktens gudar korrumperar oss skapas alltid utrymme att bryta vår lydnad och istället skapa rättvisa. Makt lyckas aldrig bli total.


Hos både nationalstaten och lönearbetet blir lydnaden helig. Lydnaden får ett högre värde än rättvisa och solidaritet vilka förvisas till det privata, till fritiden. Denna heliga lydnad smyger sig även in i kristet solidaritetsarbete. I Kristna Fredsrörelsens centrala styrelse har man sedan 1992 lyft upp laglydnad till ett metabeslut, lydnaden har blivit ett styrande principbeslut. Riksorganisationen bestämde att den inte längre skulle vara med och organisera civil olydnad.

Laglydnaden kontrollerar och begränsar föreningens ansvar gentemot krigens offer. Genom sådana principbeslut placeras laglydnaden över det konkreta arbetet med att faktiskt stoppa krig och vapenexport. Visst stödjer man fortfarande individer som gör civil olydnad. Därmed gör Kristna Fredsrörelsen olydnaden privat. Man gör om samma misstag som Gandhi så skarpt kritiserade pacifismen för.

Utrymme för ickevåldsligt motstånd

Denna heliga lydnad hos Kristna Fredsrörelsen och flera centrala kyrkliga organ öppnar alltid upp till motstånd. Motståndet är ofta lokalt. Fast det lokala blir då mer globalt än riksorganisationens nationella arbete. Kristna Fredsrörelsens lokalgrupper i Göteborg och Örebro organiserar under påsken 2006 civil olydnad kring vapentillverkningen. Här deltar också det kristna rättvisenätverket Speak.

Lokala församlingars gästfrihet till flyktingar som gömmer sig är också en olydnad som sätter världen framför nationen. På 60 årsdagen för Hiroshimabomben i augusti var Lövgärdets Missionskyrka med och organiserade en Vin och Fikonträds plantering inne på en vapenfabrik utmanad av profeten Mika: ”Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom” eller henne. Rättegången blir i februari.

Människor – medlemmar eller inte - skapar gång på gång utrymme i kyrkan för befrielse och olydnad. Istället för att bekymra oss alltför mycket över den kyrkliga hierarkins gudar bör vi ägna oss åt att öka detta utrymme. Som Annika Spalde och Pelle Strindlund föreslår i sin bok: Låt ickevåldet bli kyrkans befrielseteologi. Det är vi som bestämmer när kyrkan får inkarnera rättvisa och fred.

Per Herngren

Hammarkullen

Samtala om kristet ickevåld på mailinglistan: smeder-subscribe@yahoogroups.com

Läs mer om Vin och Fikonträdsplanteringen: http://ickevald.net/vineandfigtreeplanters/

Strafföreläggande för Vin & Fikonträdsplantering

Från åklagaren

Strafföreläggande gentemot Per Herngren

Förseelse mot lag 7 och 35§§ (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar. Ni har uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot ett förbud att fotografera ett skyddsobjekt på Bergfotsgatan i Mölndal 2006-04-14. Om du inte godkänner beslutar åklagaren i de flesta fall om att väcka åtal mot dig i tingsrätten. Straffet är 30 dagsböter.

Till åklagaren

Jag godkänner inte strafföreläggandet och ser fram emot dialogen i en rättegång. Jag hoppas där bevisa att Microwave på Bergfotsgatan i Mölndal regelbundet deltar i seriemord på människor samt i några fall även i massmord. Och jag hoppas bevisa under rättegången att planterandet av vin & fikonträd inne på fabriksområdet var en proaktiv metod att börja omvandla fabriken till något som kan ge liv istället för organiserat dödande av människor.

Vänliga hälsningar

Per Herngren

Angered 2007-01-12

Plogbillsaktion: Clown avrustade vapen silo

En präst och två krigsveteraner hamrade 20 juni en kärnvapensilo obrukbar, vilket kallas för plogbillsaktion eller avrustning. Prästen Carl Kabat, 72 år, har avtjänat ungefär 16 år i fängelse för olika plogbillsaktioner i USA. Han deltog i första plogbillsaktionen i USA 1980 och även i den första i Europa 1983.

Läs mer: http://www.jonahhouse.org/

Skriv till fångarna:

Carl Kabat, Greg Boertje-Obed, Mike Walli - McLean County Jail, P.O. Box 1108, Washburn, North Dakota

Pressmeddelande:

On Tuesday morning, June 20, 2006, a Roman Catholic priest and two war veterans were arrested at a nuclear missile silo in North Dakota after they hammered on the lid and entry hatch. The action effectively took the nuclear weapon off-line. It cannot be used until it is repaired.

Religion som opium eller motstånd

Dialog med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria

Jag gillar din analys av kyrkans hierarki. Patriarkala strukturer inom kyrkan legitimerar och befäster motsvarande strukturer i andra system. Själv är jag inte så fokuserad på att förändra hierarkin inom vare sig kyrkan eller nationalstaten. Jag försöker arbeta med att skapa nya system. I dessa försöker vi finslipa systemen genom att fokusera på innovationer, som nya organisationsformer, mötestekniker, och nya motståndsformer som ex proaktivt motstånd istället för protest.

I bästa fall, när vi ibland lyckas skapa något som fungerar, kan andra system som kyrkan, lagen, nationalstaten och den mer laglydiga vänstern plocka innovationer från detta systembyggande. Kanske kan det finnas större möjlighet för reformationer i de gamla systemen om man fokuserar på att bygga nya system, än om man försöker påverka de gamla systemen genom protester.

Hilsen fra Hammarkullen

Per Herngren

Nationalstat och lönearbete som religion

Här är några utdrag ur en längre artikel för tidningen Trots Allt (januari 2006).

Nationalstaten och lönearbetet skulle kunna vara ett par av de ”makter” som hindrar ickevåldsmotsånd från att etablera sig i europa så som det har etablerats i ex USA och under perioder i Indien.

Min kontroversiella tes är att nationalstaten och lönearbetet inte är så absolut i USA som i Europa. Det verkar vara mer självklart att avstå lönearbete i USA för att ägna sig åt engagemang. Och den federala nationen har inte lika självklar ställning där som här i europa. Fler usa-are flyttar nära varandra för att bygga upp alternativa samhällen, vilket gör det lättare att också skapa motståndskommuniteter.

Några förslag på hur man skulle kunna bygga upp motståndsrörelser i Sverige och Europa?

Per

Nationalstat som religion

1762 lanserar Rousseau begreppet civil religion för att beskriva hur staten skapade ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar. Nationen blir en egen religion.

Religionsociologins klassiker Émile Durkheim definierar religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap” (Religious Life, 1917). Med Rousseau och Durkheim får vi möjlighet att förstå hur nationalism övergår till religion.

...

De senaste åren har vi sett hur tillväxt alltmer blir ett trossystem. Och hur krig framkallar religiös karisma. Gud definieras, enligt Luther, som den eller det man sätter sin tillit till.

Under feodalismen var pengasamlandet en central motor i ekonomin. Pengar benäms därför redan inom judendom och tidig kristendom som en gud (Mammon).

Under kapitalismens framväxt blir motorn istället vinst, återinvesteringar och tillväxt. De reformerta och lutherska kyrkornas betonande av arbetsplikten får en viktig funktion i denna omsvängning.

Vi ser då två nya religioner växa fram: en folklig och en för eliten. I den folkliga religionen blir tilliten till lönearbete, plikt och lydnad centrala dogmer. Hos eliten är religionen snarare tillväxt och framgång.

...

Lönearbete som absolut väsen

Ibland får jag rysningar när jag hör mig själv säga: ”Nej, då kan jag inte. Jag jobbar”. Vadå kan? Förmodligen är lögnen främst riktad till mig själv. Jag gör ett val, jag prioriterar. Jag är ingen slav som andra äger. Men jag vill slippa känna ansvar för mina handlingar och förvandlar lönearbetet till en absolut gud, och därmed uppfattar jag det inte längre som mitt val. När lönearbetet blir ett absolut väsen uppstår stress. Denna stress kan ses som ett kroppsligt-andligt motstånd.

Lönearbetet förvandlas till ett absolut väsen som lyckas uppnå högre lojalitet än våra systrar och bröder vilka kräver befrielse och solidaritet, inte välgörenhet och fritidsengagemang.

...

Makt kan aldrig bli total

Hos både nationalstaten och lönearbetet blir lydnaden helig. Lydnaden får ett högre värde än rättvisa och solidaritet vilka förvisas till det privata, till fritiden, när vi får tid över. Det har blivit tydligt i flertalet vänster- och folkrörelser. Lydnaden till lagen uppfattas som självklart. Civil olydnad förvisas till individer eller "nya sociala rörelser". Det är som om facket skulle hänvisa strejker till enskilda anställda och smågrupper.

....

Så fort maktens gudar korrumperar oss skapas alltid utrymme att bryta vår lydnad och göra motstånd. Makt blir aldrig total.

...

Tja, ett utdrag ur en längre artikel, några tankar?

Per Herngren

Svenskar planterade träd på brittisk kärnvapenanläggning dömda till fängelse

Fyra veckors fängelse för de två svenskar som planterade vin- och fikonträd på brittisk kärnvapenanläggning

De åtalade dömdes av domstolen i Newbury, England till fyra veckors fängelse. Fängelsestraffet är villkorligt i sex månader.

Sex trädgårdsanläggare gripna för civil olydnad på Ericsson Microwave

Påskplantering av vin- och fikonträd

Bilder från planteringen

På långfredagen greps sex Vin & Fikonträdsplanterare av polis efter att ha anlagt en trädgård på vapenfabriken Ericsson Microwaves område i Mölndal. De planterade en vinplanta vid stängslet, tog sig sedan över detta och fortsatte planteringen av fikonträd och vinstockar på ett grönområde vid ett av Microwaves byggnader. Samtidigt som ett samtal mellan vakt och planterare inleddes, fortsatte vin- och fikonträdsplanteringen.

"Allt gick mycket lugnt till", säger Ulla från Danmark, som tidigare med hammare avrustat engelska stridsflygplan. "Planteringen var början på en dialog mellan oss, vakterna och poliserna" tillägger Annika Spalde.

Polis kom till platsen efter tio minuter, sex planterare greps och en av dem hölls kvar av polisen över natten. Under förhören var polisen intresserad av planterarnas argument för att Ericsson Microwaves vapenexport var olaglig och att planteringen därför blev en plikt, berättar Per Herngren.

"Vi har läst profeten Mikas vision om att var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen ska hota honom. Som kristna tror vi att profeternas visioner är något som vi ska börja leva här och nu, och inte passivt invänta" säger Klaus Engell-Nielsen.

"Vinstockar och fikonträd är i Bibeln starka symboler för fred, trygghet, frihet från förtryck. Genom vår plantering vill vi påbörja den omvandling av detta område som vi tror måste ske, från vapenproduktion till ett företag som tillverkar något som ger människor trygghet" säger Annika Spalde.

"Detta är proaktivt motstånd - inte en protestaktion", säger Les Gibbons från England. "Vi säger inte "Nej" eller ber våra ledare att göra jobbet för oss. Vi vill påbörja den förändring som vi vill se och bjuda in andra att vara med."

Deltagit i påskvandring till Bofors

Vin & Fikonträdsplanterarna består av nio personer och arbetar med ickevåld och civil olydnad. Under påskveckan har de deltagit i en ickevåldsträning samt en påskvandring från Örebro till Bofors i Karlskoga som arrangerades av rättvisenätverket Speak, Kristna Freds i Örebro och Göteborg, samt Motståndskommuniteten Fikonträdet. I onsdags bjöd BAE Bofors och SAAB Bofors in hela påskvandringen att plantera vin och fikonträd på deras område i Karlskoga. Tre av deras säkerhetschefer samt informationschefen deltog i planteringen. Efteråt bjöd båda Boforsföretagen på kaffe och bullar.


Kontaktpersoner: Annika Spalde, tel 076-246 1994, (reserv: Per Herngren, tel 070-88 77 211).

Vin & Fikonträdsplanterarna

Ulla Röder, 51, från Danmark, Annika Spalde, 36, från Göteborg, Pelle Strindlund, 34, från Göteborg, Les Gibbons, 47, från England, Per Herngren, 44, från Göteborg, Klaus Engell-Nielsen, 37, från Tidaholm.

Kristna Freds ordförande kritiserar valövervakning

Kristna Freds har tillsammans med andra demokrati och fredsgrupper skickat valövervakare till konfliktområden. Här är en intressant kritik från en av Kristna freds mer spännande ordförande Bernt Jonsson (tidigt åttiotal). PH

Upsala Nya Tidning Tisdag 9 maj 2006

Kristna Freds ordförande uppmanar till vild olydnad

Enskild olydnad leder till kaos

I senaste numret av Fredsnytt finns många spännande tankar av Kristna freds nya ordförande Joakim Wohlfeil. Bland annat tar han upp att nöd bryter lag, och att man måste ingripa när människor kränks.

Men på en punkt skulle hans förslag leda till ett kaotiskt och farligt samhälle:

Han menar: ”beslutet att låta nöd bryta lag så är det alltid mitt eget beslut” alltså den enskildes beslut. ”Jag varit väldigt noga med att det är något som jag gjort som enskild.” Som organisation ”kan man inte uppmana folk att bryta lagen”.

Jag tror olydnad eller strejk som enskild är ett undantagsfall som man ska vara mycket försiktig med. Olydnad är ett stort beslut och måste stötas och blötas i organisationer där man kan ta gemensamma beslut.

Precis som att fackföreningar organiserar strejker – vilda strejker är problematiska, måste det vara organisationer och grupper som organiserar, står bakom och tar ansvar för civil olydnad. Rättsfilosofen Rawls har visat att civil olydnad måste bygga på en gemensam moral inte enskilda samveten.

Vild olydnad

Vild olydnad, vilket jag kallar det som Kristna Freds ordförande Joakim Wohlfeil förespråkar är en privatisering av moral och kamp vilket leder till kaos och undergräver byggandet av samhällen med gemensamt ansvar.

En annan farlig följd av Joakims förslag är att han indirekt förespråkar total lydnad hos organisationer (”som rörelse kan man inte …”). En totalisering av lydnaden mot överheten inom folkrörelse-organisationer är lika farligt för samhället som en kapitalism där fackföreningar avskaffat möjligheten att strejka.

Tja, några tankar som start på en dialog

Per Herngren

Möjlig kritik av Fredstjänst i Chiapas och Guatemala

Jag försöker undersöka hur postkolonial kritik kan användas på ickevåld. Här är några ofärdiga funderingarKristna Freds Fredstjänst vilka bl a åkt till Chiapas och Guatemala för att som fredsobservatörer minska risken för våld.

1. Fredstjänst har en uppsättning metoder och tekniker när de åker till Chiapas och Guatemala. Om dessa tekniker inte tränas med intresserade grupper på plats får vi en monopoliserande situation där metoderna att hjälpa genom den skapade klyftan blir onåbar för de lokala aktivisterna. En postkolonial beroende situation skapas.

2. Klyftan eller dualismen skulle kunna reproducera illusionen av två kulturer (vår, deras) och på så sätt stärka kulturrasismen (ett folk är en kultur, ett annat folk är en annan kultur).

3. Man skulle också kunna använda Foucaults analys av seende som maktteknik. Han analyserade bl a panoptikon där de observerade kontrollerade sig själva just för att de kunde vara observerade. Fredsobserverandet som seende skapar hiearki och makten att anpassa sig till den seende, man börjar se på sig själv som sedd av en observerande observatör eller som man börjar se genom observatörens ögon. De sedda producerar dessutom observatören i sitt sätt att se på varandra och kan börja börja se på varandra som offer, objekt, exotiserande etc.

Tja, detta var inte en analys av Fredstjänst utan ett möjligt uppslag som skulle kunna användas för en analys. Fredstjänst tränar säkert en rad tekniker för att motverka sådan här makt. När fungerar dessa? Hur kan de utvecklas? Är de tillräckliga eller behövs det fler? Hur reproducerar motverkande-teknikerna det de försöker motverka?

Per Herngren

Paulus och möjligheten att leva i revolutionärt tillstånd

Jag var på religionsseminarie idag om filosofen Slavoj Zizek. Han jobbar med liknande frågor som Annika Spalde och Pelle Strindlund när de visar på ickevåld som kristen materialism. Materialisten Zizek kritiserar liberalteologin och delar av kyrkan för att den förvandlas från institution till lära och goda tankar. Bara som institutionaliserad kyrka kan den bli revolutionär. Enbart en radikal och god lära leder till kristen fetischism – den blir en kraft som gör att vi orkar fortsätta leva i kapitalismen. (Fetisch är ett föremål med magisk kraft.) Det är istället genom institutionen som kyrkan skapar faktisk förändring.

Zizek lyfter speciellt fram Paulus som möjligheten att leva i ett pågående revolutionärt tillstånd. Paulus ger upp sitt jobb, sin gemenskap och sin lära när han blir kristen. Han blir gång på gång fängslad och använder fångenskapen för att utmana.

En sammanfattning av Zizeks materialistiska teologi:

“One chapter expands on his recent work on Christianity. For Zizek, part of Christianity’s “subversive core” is the idea of Christian love: “the excessive care for the beloved, a ‘biased’ commitment which disturbs the balance” of normal reality. The space for this love is opened up by the believer’s act of “unplugging” from all social ties in order to be completely faithful to Christ. For Zizek, St. Paul’s relativization of all social roles, indicating that the believer does not “belong” to the present order, is a subversive action of refusal. It explains Zizek’s interest in Christianity in the first place: This refusal to identify with the present order is a vital precursor to any attempt at revolutionary change.”

“Within this scheme, conscious free choice does not directly “cause” human action in a straightforward way. Instead, free choice is first of all a negative move of refusal, because only the refusal to continue along in the chain of instinctual reactions opens up space for other possibilities. Far from being the pinnacle of evolution, then, humanity becomes the ultimate anti-adaptive species, with consciousness opening the way for the expenditure of huge amounts of energy on pursuits—such as language, art, and above all, non-procreative sex—that have nothing to do with “survival of the fittest.” Thus, Zizek is proposing a model of human freedom that avoids both pure mechanical determinism and the illusion of pure Promethean self-creation, where humanity creates itself by continually turning the given reality toward surprising new ends. As with his analysis of Christianity, this vision also has a political punch: We are most human when we refuse to act according to a supposed historical necessity or biological laws.”

Från http://www.inthesetimes.com/site/main/article/2625/

Här finns artiklar av Zizek:

http://www.lacan.com/bibliographyzi.htm

Ny blogg om civil olydnad och ickevåld som befrielseteologi

Bloggen reflekterar över motstånd och kristendom. Det blir säkert en speciell betoning på att smida svärd till plogbillar, plantera vin & fikonträd och vad Gandhi kallade det konstruktiva programmet.

Gadgeten innehöll ett fel