torsdag, april 05, 2007

Bortanför protesten

(krönika som publicerades i Göteborgs Fria Tidning 2007-04-04)

Inne på kärnvapenanläggningen i Aldermaston planterade jag och några andra trädgårdsarbetare vin och fikonträd. Efter en kvart kom militärpolisens jeep. Min uppgift var värd och fredsbevarare, och jag gick därför fram till poliserna och välkomnade dem till vår vinträdgård. Dessutom bjöd jag på vindruvor och fikon. De första poliserna hälsade inte i hand och de ville inte ha någon frukt. Medan de låste in sina vapen bak i jeepen hann dock jag presentera alla med namn.

Ett par minuter senare kom fler militärpoliser och de tog oss i hand och berättade sina namn. Några smakade våra druvor och fikon. En frågade om fikonen var rättvisemärkta. En annan bekände att han nog hade varit med oss om han inte jobbat som polis.

Två poliser och två av oss planterare upptäckte att de alla fyra bar vita armband, vilket står för visionen att utrota fattigdomen. En ny grupp på fyra personer som engagerat sig mot fattigdomen hade hittat varandra. ”Vi och dom” började upplösas.

Åtta av oss spärrades in ett par dagar i arresten. Vi agerade som om vi var gäster snarare än fångar. Andra dagen började ett par av vakterna behandla oss som hedersgäster.

Vi planterare som kom från fem nationer hade inspirerats av Mika, en profet inom islam, kristendomen och judendomen. Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och inget ska hota henne eller honom. På en rad får Mika med att alla ska få mat och husrum, och att allt våld och förtryck ska avskaffas. Inte som en protest eller vädjan till härskarna. Istället sätter han oss bakom tyglarna.

Vin och fikonträdsplanterarna tog bort alla negativa protest budskap. Vi hade ingen information om faran med kärnvapenkrig. Vi förutsatte att folk visste eller kunde ta reda på allt de ville om kärnvapen. Istället började vi bygga våra mål och visioner.

- Vår plantering av vin och fikonträd var proaktivt motstånd - inte en protestaktion", hävdade konstnären Lizzie från England. Vi säger inte "Nej". Vi ber inte våra ledare att göra jobbet för oss. Vi påbörjar den förändring som vi vill se, och vi bjuder in andra att fortsätta."

Under påsken förra året tog några grupper Lizzies inbjudan på allvar och planterade vin och fikonträd inne på svenska vapenfabriker. Och nu till sommaren, 4-10 augusti, är fler välkomna att fortsätta anlägga vinträdgårdar på SAAB Microwave i Mölndal och Bofors i Karlskoga.

Kanske Gandhis viktigaste bidrag är att olydnaden inte sker som ett nej-sägande, en protest. Gandhi lanserade vad vi kallar postprotest – ett motstånd bortom protesten. Han vänder på hur vi tror förändring går till och målet blir medlet.

Varje organisation, varje gemenskap är ett samhälle. Runt om oss har vi mängder med socialistiska, feministiska, kommunistiska, anarkistiska, kapitalistiska och religiösa samhällen. Några är ointressanta eller dåligt utvecklade. Några har svårt att få tummen ur men de finns där som möjligheter.

Ickevåld är poesi: Det grekiska poiesis betydde att göra och producera - att skapa. Poesi är nya världar som utmanar och stör, tröstar och inspirerar. Poeterna lär oss tekniken för ickevåld och civil olydnad: Gestalta, visa, uppenbara istället för att förklara eller övertala. Poesin öppnar upp nya möjliga världar.

Ickevåld är att skapa avtryck mitt i förtrycket, mitt i våldet.

Som avtryck blir ickevåldet möjligt att upprepa: Upprepningen blir historier, innovationer, vanor, träning, rutiner, institutioner och system. Ett annat samhälle har växt fram.


Per Herngren

Inga kommentarer: