torsdag, december 06, 2007

Kyrkors sociala arbete framställer kvinnor som offer

Catharina Thörn som forskar om kvinnor och hemlöshet ger en intressant kritik av en kampanj från Stadsmissionen i Stockholm. I kyrkans och socialtjänstens arbete riskerar arbetet mot hemlöshet att individualiseras. De hemlösa pekas ut som problemet och fokus ligger ”snarare på vilken vård och behandling de hemlösa behöver” än på vilka bostäder som behöver byggas och vilka boendeformer som kan utvecklas. Många kyrkor plåstrar om och glömmer medvetet av att ändra de samhällen vi lever i så att våldet och skadorna motverkas. På så sätt gör kyrkornas arbete fattigdom och hemlöshet uthärdligt, åtminstone för oss åskådare i medelklassen.

Hemlöshet förknippas traditionellt med män. Kvinnor som blir hemlösa riskerar att ”få sin könsidentitet ifrågasatt”. Kvinnor associeras med hemmet medan gatan förknippas med män eller med prostitution. Hemmets fyra väggar håller så att säga ”kvinnor på plats”. För att stärka de kvinnor som är hemlösa bedrev Stadsmissionen i Stockholm en kampanj 1992. Kritiken riktades ”mot att män setts som norm inom hemlöshetspolitiken och att kvinnors behov osynliggjorts”.

I kampanjen och i debatten efteråt pekas, enligt Thörn, hemlösa kvinnor ut som sexuellt utnyttjade offer. Kvinnorna framställdes som objekt och det skapades en stereotyp bild av vem den hemlösa kvinnan är och vilka behov hon har. Samma bild återskapas av socialtjänst och många institutioner som arbetar med hemlösa kvinnor. ”Återkommande för institutioner och kvinnohus som startades för att hjälpa hemlösa kvinnor är att föreställningar om hemmet och kvinnlighet dominerar verksamheten. De är ofta mindre institutioner med en hemlik miljö. Kvinnorna får lära sig pynta, sy gardiner, laga mat och få bättre kroppskännedom. Kort sagt, fostras till ”riktiga kvinnor”! ”Hemmet blir, i den svenska hemlöshetspolitiken, en arena där socialtjänsten kan kontrollera och reglera kvinnornas könsidentitet.”

”Den feministiska rörelsen har länge och med rätta ihärdigt kritiserat att kvinnors identitet kopplas till hemmet.” Catharina Thörn menar att hemmet måste erkännas ett värde, inte som garant för kvinnors identitet som kvinnor, utan som ett uttryck för rätten att ha makt över sitt liv. Som jag tolkar det behöver kyrkan därför innovativt konstruera nya boende- och samhällsformer där kvinnors och mäns rätt till makt, gemenskap och demokrati konkurrerar mot bostadsmarknad och privatägda villagetton där hemlösa inte har tillträde.

Per Herngren

2007-12-06, version 0.1

 

Källa

Catharina Thörn, Hem ljuva hem, Tidskrift för genusvetenskap, nr 3 2007, s 83-85.