onsdag, juli 06, 2011

Tränga undan och ersätta herre, fader, kung

Herre, fader och kung används på två motsatta sätt i bibelns berättelser. Antingen som att Gud är ytterligare en herre eller kung - fast en exemplarisk sådan. Eller som att Gud tränger undan och ersätter vår underordning och tro på kungar och fäder. I engelskan betyder displace både tränga undan och ersätta.

Första användningen rättfärdigar härskande genom att det är den gode härskarguden som härskar, och den andra tränger bort och avskaffar härskandet. Gud bemäktigar oss, vill något annat än att härska.
Den härskande kungen eller fadern trängs undan och ersätts med en annan tro (tro används här i betydelsen praktiserad tillit). Tron på makten övergår i en tro på att vi kan leva gudsriket, att det är i kommande.

Ersättande av en lydnadsfull tillit till makt och härskande med en tro på ickehärskandet utmanar givetvis maktordningar och leder förr eller senare till förföljelse. Det är därför tro är avgörande i kristendomen. Tro är nödvändigt för att gudsriket ska kunna bli i kommande, ständigt blivande, materialisering, inkarnering.

För de första kristna ledde utmanande uttalanden som att Gud är vår fader till att de förföljdes av sina familjer. I vissa perioder var förföljelsen från familjerna och familjefäderna värre än förföljelsen från de herrar som kände sig hotade av att Gud är vår herre.

Hur ska vi idag få liv i en lika utmanande tro på Gud? Att Gud är vår herre, kung eller fader missförstås ofta som att Gud faktiskt är en fader eller en herre, fast en god sådan. För att inte missförstås och bli del av rättfärdigande av härskande kan man därför använda moderna synonymer till herre och kung, alltså det vi idag underordnar oss, det vi sätter vår tillit till idag:
Gud är vårt lönearbete.
Gud är vår stat.
Gud är vårt Nato.
Gud är vårt FN krig.
Gud är vårt rättfärdiga krig.
Gud är vårt kärnvapen.
Gud är vår bolagsstyrelse.
Gud är vår nation.
Gud är vårt Egna Hem.
Gud är vår besparning.

Genom att ge liv i tron på en Gud som kan ersätta och tränga undan andra ordningar börjar vi också bryta med dualistiska makttekniker som förpassar tro till en egen avskild sfär: Exempel på sådana dualistiska makttekniker är politiskt/religiöst, värld/gudsrike, samhälle/kyrka. Därmed tvingas vi inse att varje kyrka, varje kristen kommunitet, är lika mycket samhälle som varje annat samhälle: som städer, förorter, bygder, organisationer, arbetsplatser, träffpunkter. Genom att kyrkan och Guds rike bli jämlik andra samhällen trängs också maktordningar undan. Det sker inte genom maktkamp utan genom omvändelse till en ny tro, en tillit till ett mer ickevåldsligt, demokratiskt och sårbart sätt att leva tillsammans.

Displace, Gud är vårt ..., ersätter då också samhällsförändring genom påverkan av en annan mäktig aktör. Tro är inte strategisk påverkan av regeringar och härskare. Det är inte så att kyrkan påverkar Världen eller Samhället. Varje kyrka bildar samhällen genom tillit till att befrielsen redan är här. Istället för påverkan av ett mäktigt subjekt, regeringen, så blir kyrkan subjektet. Kyrkan börjar regera. Detta rike kan givetvis kopieras, imiteras, finslipas och mångfaldigas. Men det kan inte centraliseras till ett härskande. Tro smittar av sig, bjuder in, välkomnar, tar hand om, drar med, knuffar undan, ingriper.

Det är tron som övervinner invändningen, den som alltid stoppar oss: "Visst, rättvisa och ickevåld verkar omöjligt och orealistiskt men lita på det ändå, för det är så vi kan leva bra ihop." Tro är tilliten som gör att vi kan leva gudsriket, leva det samhälle vi vill ha.

måndag, juli 04, 2011

Människas inre och yttre är förvillolära

"Guds rike är inom er", står det enligt Bibelkommissionens översättning i Lukas 17:21.

I exempelvis engelska Revised English Bible, usa-ska Revised Standard Version Common Bible och i tyska Die Bibel in heutigem Deutsch står det istället "bland er" eller "mitt ibland er" (among, midst, mitten unter euch). I Bibelkommissionens noter till översättningen finns alternativet "mitt ibland er" som alternativ översättning vilket de dock inte ser som lika sannolik som sitt val "inom".

Här framträder helt olika världsbilder, olika syn på människa, gudsrike och Gud.

Å ena sidan Gud som inre, individualistiskt verkande gentemot en yttervärld. Gudsriket blir därmed metafor på något som skulle ske i ett inre och som sedan skulle påverka en yttervärld.

Eller å andra sidan gudsriket som att faktiskt, ometaforiskt, leva det samhället, det riket, här och nu. Här blir Gud och gudsriket verkande i gemenskap, omsorg, sårbarhet, beroende av varandra, och beroende av djur och växter. Guds rike materialiseras i kroppar, röster, samtal, solidaritet, ingripanden, direkt aktion, ickevåldsmotstånd, fördelning av resurser, ätande tillsammans, husrum, organisering, odling. Gudsriket blir ett sätt att leva tillsammans.

Tack till Leif Herngren för faktaletande och reflektion
leifherngren.wordpress.com