söndag, januari 29, 2012

Är Kristna Freds organisatoriskt självdestruktivt?

Jag är på en spännande Kristna Freds träff för ickevåldstränare. Vi är några muslimer, kristna och ateister som tränar ickevåld och lär oss av varandras övningar och tränarmisstag.

Spännande samtal sker ofta i pauser och på kvällarna. Under en paus försökte vi analysera ifall det finns en organisatorisk självdestruktiv filosofi i Kristna Freds. Och hur stark den är jämförbart med självskapande, återskapande, pulserande och rekursivt organiserande i Kristna Freds.

En i styrelsen berättade att det främst finns två pulserande, gungande forum i riks-kristna-freds. Det är årsmötet och idédagen. Många andra samlingar som organiseras är dock 'events' eller enskilda samlingar. De har byggt in sin egen självdestruktivitet. De planeras för att hända en gång, de börjar och de ska avslutas vid en viss tidpunkt.

Fördelen med att hålla en takt, exempelvis ickevåldsvecka, första veckan i augusti varje år, är att det genom puls skapas resonans, gung. Resonans är ett sätt att spara energi. Man dras med istället för att köra slut sig. Kyrkor bygger på sådana resonanser: gudstjänster, läxhjälp varannan vecka, soppkök för papperslösa varje fredag, söndagsskola, församlingsrådet en gång i månaden ...

För att en puls ska skapa resonans behöver man hålla takten. Det går inte att ändra datum och tider då och då. Ifall en resonans byggs upp kan den hamna i resonans med andra organisationers resonanser. Det innebär att man tillför varandra energi. När jag dansar kurdisk dans blir jag helt färdig de första minuterna. Men när jag kommer i resonans med de andra dansarna kan jag fortsätta att dansa länge, riktigt länge.

Ifall en organisation främst fungerar genom pulser och rytmer kan enstaka enskilda samlingar fungera som breaks. De tillför något till gunget. De bryter av. Ifall en organisation istället främst ägnar sig åt breaks är det svårt att dras med i gunget. Och det tar tusentals gånger mer energi för att genomföra saker.

Gadgeten innehöll ett fel