söndag, mars 11, 2012

Individualiserad kristendom

Politik och moral reduceras ibland till stat och individ. Den kristna kyrkan gör den radikala vändningen att lägga det politiska och moraliska ansvaret på gemenskaper, kroppar och relationer. Den gemenskap som bildar kropp gör politiska och moraliska ingripanden. Befriar fångna. Ger mat till hungrande. Krossar ok. Interventionen blir därmed en del av gemenskapen, av kristi kropp, av kyrkan.

Interventionen fullföljer dessutom rättvisa och rättfärdighet. Ingripandet reduceras därmed inte till medel för att påverka andra att ta över det politiska och moraliska ansvaret. Målet blir istället medlet. Kyrkan lever befrielsen, lever gudsriket. Gudsriket blir dock inte helt förverkligat. Kristendomen vore i så fall förverk(lig)ad. Det är snarare ständigt blivande.

Radikaliteten stängs inte in i kyrkan. Den blir inte självrättfärdighet. Den smittar andra gemenskaper till medansvar. Samhällsförändring blir på sätt relationer av ingripanden vilka hamnar i resonans med varandra.

Klassiska makttekniker för att neutralisera kyrkans radikalitet är att hänvisa moral till individen och politik till staten. Kyrkan reduceras till medel som ska påverka individens moral eller statens politik. Kyrkan hindras på så sätt från att leva befrielsen.

En nyare neutraliseringsteknik är att individualisera både moral och politik. Individen föreställs kunna leva politiskt radikalt. Gemenskapen reduceras till kraftkälla för individens politiska och moraliska engagemang. Kristi kropp hindras fortfarande från att leva gudsriket, från att bli blivande gudsriket.

Per Herngren
2012-03-11, version 0.1

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel