tisdag, april 24, 2012

Pingst: Livet ingriper och möter motstånd

I pingst får kristi kropp liv i världen. Den börjar andas. Den tar plats. Den skapar gemenskap och liv. Den möter därmed motstånd. I pingst överlåter sig kyrkan från att vara gömd, rädd, introvert och fokuserad på sig själv och sina medlemmar till ett liv för livet, för världen. Kyrkan börjar andas där andning hindras, där död och förtryck råder.

Från pingst lever livet, livet lever ut, tar plats där död tar plats, Det är genom pingsten som kyrkan börjar möta motstånd och protester. Steningar, fängelse och avrättningar är en direkt följd av pingsten.

Livet tar plats där människor hotas och förtrycks. Liv som lever och tar plats möter alltid motstånd. Pingst som livets levande, liv som tar plats, kommer att innebära förföljelse. Det är i pingst motståndet börjar.

Per Herngren
2012-04-24, version 0,1

Läs även Pingstens ande är materialisering.


Välkommen på pingstmässa med civil olydnad!
Pingstsöndagen 27 maj 2012 kl 14-21.

söndag, april 15, 2012

'Lycka' finns inte i bibeln

Liberalismens högsta värde (metavärde) är lycka. När vi i morse pratade om lycka strax före gudstjänsten i Rosa Huset, Lövgärdets missionskyrka, kunde vi inte komma på ett enda ställe i bibeln där lycka nämns. Någon som vet? Lycka tycks vara periferert i kristendomen.

Lycka används dock ibland som maktteknik i kyrkor. Den används för att individualisera kristendom. Kyrkor hindras att bli samhällen, riken, som prövar olika sätt att förverkliga den rättvisa och den omtänksamma solidaritet bibelberättelser och profeter kämpar för. Kyrkor blir istället instrument för att göra något med individen, eller för att tillföra indiven något.

Gudstjänst och bön omvandlas dessutom ibland till magisk fetischism som med olika metoder producerar lycka hos individen.

Per Herngren
2012-04-15, version 0,1

söndag, april 08, 2012

Ja, han är verkligen uppstånden & Tomas den förtvivlade

"Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden. Så hälsade vi ... varandra med denna ryska påskhäls­ning." (citerat från Leif Herngrens blogg)

Om Kristus verkligen är uppstånden. Och ifall det är avgörande för kristen tro. I så fall blir kristen tro begriplig när vi förstår tro som förtröstan och tillit.

Ifall tro istället hade den moderna betydelsen “tro på”, i så fall skulle “verkligen är (uppstånden)” reduceras till “uppfattning att”. Men “verkligen uppstånden” gör sig oberoende av uppfattning. Verkligen är verkligt oberoende av ifall vi uppfattar det eller inte. Världen och kristendomen kan inte reduceras till subjektiv uppfattning, åsikt eller upplevelse. Det verkliga är oberoende av uppfattning och åsikt. (Jovisst, åsikter är också verkliga i sig själv, som åsikter, ingen dualism här inte.)

Därmed handlar kristendom om ifall vi har förtröstan till att Jesus övervinner döden. Förtröstan kan ju inte reduceras till subjektivitet. Vi förtröstar på någon annan, på något annat, på något som vi inte själva har kontroll över. Motsatsen mot tro (förtröstan) blir därmed förtvivlan snarare än den moderna betydelsen som ordet tvivel fått. Tro kan därmed aldrig bli individuell och privat. Tro är förtröstan på något annat än mig själv, mina förmågor, upplevelser, uppfattningar och åsikter.

Därmed blir Tomas tvivlaren snarare Tomas den förtvivlade. Visst, att han personligen ville erfara Kristus föregriper den moderna empirismen. Men i vår tid reduceras Tomas till enbart empirist. Att han behövde personligt erfara Kristus är en del av hans förtvivlan, tilliten håller på och kollapsar. Tillit ställs i berättelsen snarare mot Tomas behov av att personligen ha kontroll, att kontrollera, än mot ett rent överbevisande. Beviskravet får därmed en mer sekundär betydelse än vad den ofta har i våra 'moderna' berättelser om Tomas den förtvivlade.

I modern tid utformas ibland gudstjänster och bön utifrån Tomas krav på att själv få erfara Kristus. Samlingar utformas så man ska få en upplevelse av Kristus, känna på ett speciellt, uppleva frid eller kraft. När detta händer ramlar dessa kyrkor i samma fälla som empirismen: Upplevelsen och erfarandet blir en sann representant för verkligheten, representationen börjar därmed ersätta verkligheten. Världen reduceras till vår upplevelse. Tron blir en upplevelse.

Per Herngren
Påskdagen, 2012-04-08, version 0.1.2

Tack till Leif Herngrens bloggartikel: "Kristus är uppstånden – Ja, han är verkligen uppstånden – Påskdagen".

söndag, april 01, 2012

En kyrka är ett samhälle bland samhällen

Ifall vi förstår samhällen som kretsande kring torg och de gemensamheter som uppstår, blir föreställningen om Samhället lite av en mystisk vidskepelse. Men hallå, har någon någonsin besökt Samhället? Ifall Samhället inte finns kan kyrkan inte gå ut i samhället, den kan inte verka i samhället.

Dualismen kyrka och samhället därute blir en maktteknik för att dölja att kyrkor är samhällen likvärdiga med alla andra samhällen. Varje gemensamt beslut är lika politiskt som andras gemensamma beslut.

Kring kyrkbänkar, kyrktorg och kaffebord cirkulerar människor, liturgier, kaffe och fika. Samhället som bildas är inte liktydigt med organisationen kyrka, däremot hamnar det i resonans med organisationer och byggnader.

Om inte kyrksamhället blir självupptaget går dess omloppsbanor ut bland andra samhällen. Ifall det dessutom är solidariskt med förtryckta, fängslade och fattiga så griper det in i andra samhällen. Det lägger sig i. Samhällen är inte åtskilda sfärer. De hamnar i konflikter och resonanser med varandra.

Per Herngren
2012-04-01, version 0.1

Gadgeten innehöll ett fel