torsdag, juni 07, 2012

När kristna kommuniteter producerar individualism

'Community' betyder i engelskan samhälle och gemenskap. Det är något vi gör och är tillsammans. Det är något gemensamt. Gemensamma ansvar, saker, institutioner, traditioner, verksamheter, solidariteter, omsorger, gemensamma liv. Samhällen, communities, värjer sig därmed från det abstrakta mystiska Samhället, vilket snarare är vidskepelse än något faktiskt existerande.

Kommuniteter som Catholic Worker i USA och i Europa försöker praktiskt leva det samhälle de vill ha. Kommuniteter är försök att leva gudsriket. Detta innebär givetvis misstag och misslyckanden. Kommuniteter justerar kontinuerligt sådana misslyckanden genom jämlika samtal, lyssnande, reflektion och genom att förverkliga demokrati.

Demokratin i kommuniteter är mycket inspirerat från demokratisk utveckling hos kväkare, jesuiter och feminister. Kommuniteter i USA bygger vidare på hundratals år av finslipning av omsorg, organisation och demokrati. Varje kommunitet skapar ett regerande. Ett gemensamt regerande, 'community'. Så som när andra organisationer regerar eller misslyckas med att regera. Kommuniteter är i princip jämlika samhällen med exempelvis företag, kommuner, stater och andra organisationer.

När kommuniteter överförs till nutidens Sverige frestas kommuniteterna att förvandlas från samhälle, gemenskap, gudsrike till produktionsapparat för individualism. Kommuniteterna ses i sådana fall inte som kristi kropp, gudsrike och som samhälle utan som stöd för medlemmen, för den enskilde, för individen.

Kommuniteten omvandlas till kraftkälla för att individen ska kunna leva radikalt kristet, eller för att individen ska orka med sitt jobb och sina studier och sin familj. När det initieras radikala verksamheter i sådana kommuniteter belastas verksamheten individen istället för gemenskapen. Kommuniteten tar inte på sig ansvar för hur gudsriket levs. Gudsriket får inte bli 'community', gemensamt. Ansvaret läggs över på individen. Sådana kommuniteter förvandlas till produktionsapparater för dagens hyperindividualism. En individualism där gemenskapen bejakas och hyllas, men där gemenskapen blir till för individen.

Tja, någon som har erfarenhet eller funderingar kring detta?

Per Herngren
2012 06 07, version 0.1

Tack till Lars Edvardsson och Jonas Abel för analyserande samtal kring kommunitetsliv.

6 kommentarer:

elof sa...

bbra text per. och bra tankar. men det svåra är ju att veta och ta steg mot att leva community när så många andra rörelser går emot det som vi också påverkas av. Alltså en kommunitet, som oikos t.ex. kan behöva ta tydliga steg mot ett community, men när människor i kommuniteten inte vill ta samma steg åt sammsa håll, eller bara ta ett mindre steg, ja då kanske man bör, för att va trogen beslutsmodell och den community man redan lever ut ta det sakta och hitta lunken i det ena efter det andra... risken då äör ju att det aldrig blir någon radikal brytning med individualismen.. men vad är medicinen?

Per Herngren sa...

Du lyfter fram det avgörande problemet i alla radikala rörelser.

Jag undrar om inte medicinen är att bygga skillnad som skapar skillnad.

Man måste bygga kommunitet (och samhällen) som tillåter konservativitet och passivitet, samtidigt som kommuniteten ger utrymme för radikala experiment och verksamheter.

Ifall konsensus innebär att man skapar likhet, och att man ska vara överens om allt, så blir ju konsensus en metod för likformighet och konservatism.

Konsensus måste vara vägen för att mångfaldiga skillnader, för att skapa utrymme. Det är därför det är så farligt med storgrupps-, och centralistisk, konsensus. Det går över i dominans och likformighet.

Fler funderingar?

Henrik sa...

Hej!

Intressant ämne. Jag är dock inte säker på att jag förstått riktigt.

"Kommuniteten omvandlas till kraftkälla för att individen ska kunna...."

Det finns så mycket "antingen-ellertänkande" som tenderar att få slagsida åt ena hållet. vad gäller individualism och kollektivism tycker jag mig se en sådan tendens.
Enligt mig behöver vi tänka så här:
Vi är indivder, och det är inte någonting vi bör bekämpa uta bejaka. Vi är även ett kollektiv vilket vi behöver bejaka.
Att försöka utplåna individen ser jag ingen vinst med.
Skulle Per och Elof kunna kommentera detta.
Jag tycker att det är positivt att ett kollektiv kan stötta en individ och vara en kraftkälla för att klara av sitt individuella liv.
Vad är dåligt med detta?

Per Herngren sa...

Hej Henrik
Tack för dina tankar!

Individualismer tar ju sig olika uttryck. Individ är ju en odelbar enhet (in-divid=o-delbar). Ett kollektiv är till viss del ett individuellt kollektiv, en organisation är till viss del en individuell organisation. En person är till viss del en individuell enhet.

Jag tror inte en person bara är en individ (odelbar). Hen är mer divid, delar sig själv med andra. En individuell organisation kan inte bara vara en individ, den är mer av en divid, delar sig på olika sätt, delar sig med varandra.

Individer: individuella kollektiv, individuella organisationer, individuella stater och individuella personer omvandlar ibland omgivningen till kraftkälla för sig själv. Andra reduceras till instrument för det individuella kollektivet eller personen. Vi andra förvandlas till batteri, påfyllning för kollektivet eller personen.

Jag vill gärna lyfta fram vårt beroende av varandra, vår sårbarhet, våra relationer och gemenskap som minst lika viktigt som individuella kollektiv och individuella människor.

Gudsriket är nya sätt att relatera till varandra, ta hand om varandra, fördela resurserna, krossa förtryck. Gudsriket är inte ett batteri för att ladda till ett lönearbete, en organisation, eller en person.

Med fokus på sårbarhet, beroende, omsorg kan vi komma för fixeringen vid (det individuella) kollektivet och individuella personer. Vi kan fokusera mer på relationer. Och här blir ju relationer med djur, växter, platser och saker också viktiga.

Henrik sa...

Då förstår jag mer vad du menar. Det är inte bra att individen dränerar kollektivet på kraft, utan mer förändrar sin inställning till sig själv så att han ser sig i första hand som en del av kollektivet.

Per Herngren sa...

Jo, möjligen skulle jag ta bort "inställning till sig själv" och "se sig":

Henrik: "förändrar sin inställning till sig själv så att han ser sig i första hand som en del av kollektivet."

I så fall blir det mer så här: "förändra sin självupptagenhet och relatera sig till andra". Föregående mening gäller både personer och kollektiv. Kollektiv kan också bli individer, individualistiska och självupptagna.

Det är just relaterandet, beroendet, solidariteten ... med andra som jag försöker skriva om. Det gäller alltså enskilda kollektiv såväl som enskilda personer. Bygg relationer. Skapa solidaritet. Ta hand om varandra (även organisationer och grupper behöver ta hand om varandra).

Gadgeten innehöll ett fel