lördag, november 24, 2012

Sveriges kristna råd fastnar i kolonialism?

Kyrkor i Sverige reproducerar fortfarande koloniala ordningar. Det visar Sveriges kristna råds Fredsbön som lämnas ut till kyrkorna i Sverige angående förtryck och våld i Palestina och Israel under november 2012.

Kyrkor och Sveriges kristna råd bygger befriande samhällen. De bygger verklig befrielse. De bygger verkliga samhällen. Min kritik är en kritik mot något jag i många sammanhang är glad över att vara del av. 

När jag själv åkte runt och höll ickevåldsträning 2011 i Irak, Kurdistan och Turkiet drogs jag gång på gång själv med i koloniala ordningar. Postkolonial teori visar att vi inte kan hoppa ur kolonialismen. Vi kan inte bli rättfärdiga själva, men tillsammans kan vi bygga rättvisare och mer ickevåldsliga samhällen. Det är en pågående motståndskamp. Denna text blir därför också en självkritik.

Min maktanalys av Sveriges kristna råds Fredsbön utgår från postkolonial kritik. Det fortsatta postkoloniala kolonialiserandet av nord-syd, vita-bruna, bygger på motsägelser. Avgörande för att hålla ihop dessa motsägelser är välvillighet (välvillighetsdiskurs). "De behöver vår hjälp." De stackars 'bruna' behöver de 'vita' för att befria dem.

Välvillighet inom kolonialism reproducerar två komplementerande ordningar. Vita hjälper bruna. Och vita hjälper den lokala bruna eliten att hjälpa de maktlösa stackars bruna. Brun använder jag som en symbolisk samlingsbeteckning på de som definieras som "de andra" genom 'vithet' och genom andra dominanstekniker.

Välvillighetsdiskurs pekar ut vissa som aktörer och andra som passiva offer. När kyrkor, solidaritetsgrupper och biståndsorganisationer åker 'ner' och organiserar befrielsekonferenser träffar man alltför ofta eliten, precis som under kolonialismens koloniserande. Eliten (speciellt den radikala eliten) är tillräckligt vit för ett samarbete. Kolonialismen reproduceras igen.

Fredsbön som kolonialiserande

Fredsbönen från Sveriges kristna råd reducerar "folket" till offer. Barn och gamla, män och kvinnor, de som "mist sina barn", förlorat "nära anhöriga" samt de som kämpar för befrielse beskrivs som offer eller så nämns de inte. 

De reduceras därmed till objekt för förtryck, de reduceras till passiva. 

De namnges inte som aktörer. Ett alternativ vore att lyfta fram hur olika grupper blir både aktörer och objekt för förtryck. Att be för befrielsekamp i området, för ickevåldsmotstånd, för byråd, för fackföreningar, för fredsorganisationer och för områdets olika stödföreningar.

De som i fredsbönen pekas ut som aktörer och subjekt, de som görs till lösningen, är eliten i området samt "oss" svenskar och västerlänningar. 

De som direkt namnges som aktörer i bönen är "biståndsarbetare", "läkare", sjukvårdare" och "israeliska och palestinska ledare", och även andra "politiska ledare". Trots att ickevåldsliga befrielsegrupper har fler antal aktiva, än vad alla elit-grupper som nämns i fredsbönen har tillsammans, så pekas inte dessa ut som aktörer. 

Ytterligare en grupp nämns som aktörer, som subjekt för befrielse, är "oss". Vi är kallade att vara aktörer. Vi svenskar och västerlänningar som arbetar för "rättvisa, fred och försoning", och vi som läser fredsbönen på söndagens gudstjänst.

Ytterligare en maktteknik är att använda ordet "konflikten" om bomber, förtryck, övergrepp och våld. Konflikt beskrivs som negativt, och som synonymt till förtryck och krig. Konflikt beskrivs inte som del av befrielsen. "Konflikten" döljer också vår del i vad som händer, våra vapenköp, vår vapenhandel, och vår handel.

Per Herngren
2012 11 24, version 0.2

Bilaga 1
Sveriges kristna råd är ett nationalistiskt definierat samarbetsorgan för kyrkor och samfund. "Sveriges kristna råd (SKR) är en mötesplats för 25 medlemskyrkor vilket representerar en stor del av Sveriges befolkning. "

Bilaga 2

Fredsbön för israeler och palestinier

Sveriges kristna råd vill med anledning av den upptrappade konflikten i Israel och Palestina, uppmana till bön för dem som lever i rädsla, de skadade och för alla dem som sörjer sina döda anhöriga och vänner. Vi uppmanar också till bön för alla politiska ledare att de ska fatta beslut som leder till fred för människorna.
Fredsbön
Livet och hoppets Gud, vi vet att du hör förtvivlans och lidandets rop. Därför kommer vi inför dig när bomber faller över Gaza och Israel. Dessa bomber dödar, skrämmer och förstör. Vi ber för alla offer, för krigets vanvett, särskilt för dem som mist sina barn och nära anhöriga, för de skadade, för de som gett upp hoppet.  
Vi ber för barn och ungdomar och att de ska få behålla hoppet om en värdig framtid. Vi ber för läkare, sjukvårdare och humanitära biståndsarbetare som i nöd och kaos försöker hjälpa skadade och traumatiserade. Vi ber för israeliska och palestinska ledare att de ska få mod att besinna sig och se och handla för folkens och allas gemensamma bästa och få stopp på allt våld och övergrepp.
Gud, Du som fortsätter kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning i en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet Fyll oss med ett hopp bortom allt förnuft!
Gud förbarma Dig!Kristus förbarma Dig!Gud förbarma Dig!

4 kommentarer:

Anders Wesslund sa...

Bra och viktig analys. Varje söndag, år efter år ber "vi" för "dem", som inte ändrar någon ordning alls.

Per Herngren sa...

Tack Anders!

Du lägger till en pusselbit där, fredsbönen blir en söndagspuls av åter-ordnande!

Sofia Walan sa...

Tack Per för intressant och viktig analys. Skrev just en adventstext till Svenska Kyrkans hemsida och inser att jag kanske skulle granskat den annorlunda om jag läst din analys först. Även om jag har en medvetenhet om just de koloniala glasögonen så missar man. Viktigt också att inte tolka oss själva med sån välvilja att vi missar chansen att faktiskt vara en del av err mer rättvis och jämlikt sätt att se på världen. Nyfiken fråga: Har du riktat kritiken direkt till SKR`fått någon respons? Vi hörs! Hälsar
Sofia

Per Herngren sa...

Tack Sofia för dina funderingar! Det går ju inte att hoppa ur de koloniala mönster som delvis bygger våra samhällen (kyrkor, städer, solidaritetsorganisationer). Det blir ett ständigt motstånd, dekonstruerande, queerande för oss alla. Befrielse är att ersätta och tränga undan över-underordningar.

Jag har inte fått någon direkt respons från Sveriges kristna råd. Men min gissning är att de är öppna, och att de vill ha konstruktiv kritik.

Min postkoloniala läsning är kanske mer användbar för de lokala kyrko-samhällena. Anders Wesslund betonade ju att många kyrkor ber "kolonialt" varje söndag för ledare och elit.

Bönen blir ett återordnande av maktordningar. Bön blir en längtan efter att andra (ledare) ska lösa problemen, så vi slipper.

Motsatta fallgropen vore att individualisera. Be om att jag som individ ska vara lösningen. Bara jag lever bättre så blir världen bättre. Det är alltid vi, gemenskaper, grupper, organisationer som bygger befriande, jämlika och rättvisa ickevåldssamhällen.

Gadgeten innehöll ett fel