tisdag, juli 23, 2013

Hur blev lydnaden nästan totalitär i kyrkor? Nr 4

Diakoner, präster, pastorer och kyrkligt aktiva anger helt olika anledningar när de engagerar sig i civil olydnad och ickevåld.

En del anger att de har en kallelse till olydnad, rättegång och fängelse för att utmana förtryck, våld och statlig överhet.

Andra lyfter fram den decentraliserade arbetsformen med små vängrupper istället för stormöten där folk görs till åhörare. Vissa inspireras av att vängrupper är mer reflekterande och innovativa än instrumentellt verksamhetsinriktade.

Några nämner också de feministiska mötesteknikerna med förslags- och beslutsrundor, maktingripare, tidsunderlättare, stämningsunderlättare etc.

Många har inspirerats av ickevåldsträning och sättet att utveckla olika metoder för direkt ingripande vid våld, rasism, homofobi och härskartekniker. En missionskyrka i Hammarkullen bad några från ickevåldsrörelsen att göra ickevåldsträning till ungdomsverksamhet en gång i veckan. Tanken var att ickevåldsträning skulle kunna bli deras nya tonår eller scout vilka hade varit väldigt aktiva på sjuttiotalet.

Ickevåld som befrielseteologi för kyrkor i nord

I plogbillsrörelsen har präster, pastorer och diakoner visionerat om hur alla dessa bidrag från ickevåldsrörelsen skulle kunna genomsyra kyrkans dagliga verksamhet. Och även ersätta vissa verksamheter som blivit förlegade. Civil olydnad och ickevåld i den dagliga verksamheten skulle kunna bli en förnyelse som hjälper kyrkor att leva befrielse.

Men trots dessa visioner det är bara vid ett fåtal tillfällen dessa olydiga diakoner, präster och församlingsaktiva faktiskt har infört ickevåld i sina lokala kyrkor. Det är som om det tar emot att låta ickevåld intervenera i kyrkan. Här är några möjliga skäl till att olydiga kristna väljer att hålla ickevåld utanför kyrkan:
  1. Ickevåld blir en oas för att komma bort från sin kyrka. Istället för att låta ickevåld intervenera och tränga in i kyrkan så blir ickevåld möjligheten att tillfälligt komma bort från den vardagliga verksamheten. "Oas-ickevåldet" accepterar motvilligt att kyrkan är trög och byråkratisk. Men kanske är pastorer, diakoner och präster alltför fast i sin kyrkas maktcentrum. De orkar inte ens försöka förändra, det känns omöjligt. De glömmer av att det ofta finns mer utrymme och fler sprickor i periferin än i kyrkornas hierarkier. Förändra inte uppifrån och ner, eller nerifrån och upp. Förändra åt sidan. Lita på att ickevåld smittar av sig på oväntade sätt.
  2. Lydnad till kyrkoherdar, chefer, styrelser och församlingsråd. Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att underordna sig och lyda överhet. Intressant här är att samma personer som är beredda att sitta i fängelse för civil olydnad gentemot staten ramlar in i auktoritär personlighet när de är i sin kyrka. Det skulle antagligen behövas några som vågar ta straffet från kyrkan för att ickevåld ska få liv och börja spridas bland kyrkor. Att förändra kyrkan är som att förändra andra samhällen och organisationer.
  3. Traditionen har större dragningskraft än ickevåld och förnyelse. Många dras till alla spännande ickevåldsmetoder under tiden de är aktiva med civil olydnad. Men samma personer dras istället med i "verksamheten" när de är aktiva i sin kyrka. Det är inte lätt att ta initiativ och göra sig till aktör. Men ifall ickevåld ges en chans skulle det kunna visa att traditionen faktiskt kan stärkas genom ickevåld. Utan radikal förnyelse försvagas traditionen. Kyrkor riskerar att bli fetisch, "ladda batterierna", samt fast i det dagsaktuella.
Per Herngren
2013 07 23, version 0.1.1

Gadgeten innehöll ett fel